Jag kan inte låta bli att småle för mig själv, där jag sitter. På min cykel i mörkret, kylan och regnet. Nu är det bara måndag och tisdag kvar sen börjar resan rent geografiskt sätt (den psykiska, emotionella och till viss del fysiska resan har pågått länge). Då, på onsdag, 4 september, lyfter planet från Landvetter och vi kommer inte komma tillbaka förrens då, på torsdag, 31 oktober. Galet! Igår packade jag min fasters tågluffar-ryggsäck nästan proppfull. Blir ju ändå en hel del packning på två månader. Allting är så gott som klart nu. Svävar på rosa moln för tillfället. Känns så knäppt att jag ska lämna allt och alla som jag älskar så mycket här hemma, så pass länge. Fast två månader går ju faktiskt ganska snabbt ändå. Å jag har ju trots allt den stora tryggheten och förmånen att åka med min kusin, för jag gör ju inte det här ensam. Det kommer bli tufft att umgås så intensivt och mycket under en så lång period. Men det kommer vi fixa. Vi kommer klara oss galant. Det här är trots allt en person som jag alltid liksom sett upp till och om jag ska vara helt ärlig - beundrat. Ni som har träffat Stina förstår säkert varför. Det går liksom inte att tycka illa om den här människan.
/ Rebecka
Vi har varit där - ni kan inte ana vilken upplevelse ni har framför er!
SvaraRadera