/Stina
Den fjärde september lyfter flyget från Landvetter som ska ta oss till Malaysias huvudstad, Kuala Lumpur, på vårat livs äventyr. Här påbörjas det volontärprojekt vi ska delta i, då vi bland annat ska hjälpa till med arbetet på Negara Zoo som ligger lite utanför huvudstaden. Vi ska främst arbeta med de utrotningshotade orangutangerna men kommer även att få hjälpa till med många andra djur, utbildningscentret och guida turister tillsammans med andra volontärer och arbetarna på plats. Efter vistelsen på Negara Zoo bär det vidare mot Borneo där vi kommer bo tillsammans med flodfolket Oran Sungai i byn Sukau och observera orangutangerna när de har eller är på väg att återgå till det vilda. Där kommer vi förhoppningsvis även att få se skymten av de sällsynta pygméelefanter och många andra djur som lever i regnskogen. Vi ska också hjälpa till att plantera ny regnskog, bidra med kunskapsspridning i byn och i skolan samt uppleva lokalbefolkningens vardagsliv. När detta volontärprojekt är avslutat ska vi med egna vingar ta oss vidare till Kota Kinabalu (även det på Borneo), Kuala Lumpur och sedan även Bali för att semestra, sola, bada, snorkla, åka båt, bestiga berg och på andra sätt upptäcka en liten del av denna stora värld vi lever i.
onsdag 28 augusti 2013
En-vecka-kvar-tvivel
Det är idag en vecka kvar tills vi åker och tidigare idag fick jag en hemsk insikt - jag vill inte åka. Men den ångestexplosionen varade bara i ett (eller kanske några) ögonblick. För visst fan vill jag åka, det är klart. Men mitt i nervositeten blev jag rädd för att lämna allt det trygga här på hemmaplan, allt och alla jag vet om och tycker om. Men sen tänkte jag på äventyret vi står inför - på allt vi kommer se, uppleva och vara med om, hur många nya intryck vi kommer få, hur mycket vi kommer lära oss, alla nya människor vi kommer träffa, osv osv. Jag vill iväg. Jag vill inte fastna här. Jag vill se mig om i världen. Jag skulle ångra mig tusenfalt om jag inte åkte. Nervositeten, oron och rädslan skulle kunna hindra mig och mina drömmar, men jag behövde nog också tvivla lite för att inse att jag verkligen vill det här. Men det är en fin gräns, att omvandla nervositet/oro/rädsla till bränsle. Denna gången lyckades jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar