Tjugo dagar

Jag har nu varit hemma i tjugo dagar och min tidsuppfattning är lika disorienterad som den var under resan. Tiden går både snabbt och långsamt. Samtidigt. Fast så känns det i och för sig typ alltid. Vilket är konstigt. Men Sverige igen alltså. Numera fryser jag istället för svettas när jag går ut, jag har bytt ut korta, blommiga kjolar mot heltäckande, svarta utstyrslar och min solbrända hud fjällar bort så att det innan så skarpa strecket från bikinilinjen sakta med säkert suddas ut. Men det är inte dåligt att vara hemma. Tvärtom. Det är välbekanta gator, frisk luft, ens egen säng, mammas hemlagade mat, joggingturer i den lummiga höstskogen, familj och vänner – det är hemma. Och det är kul att berätta om resan och visa bilder. Det är som att uppleva det en gång till. Men jag skräms också av att det på ett sätt känns som att jag knappt varit där. Det känns så overkligt och redan så långt borta och det var förbi så fort. Samtidigt som jag minns allt så väl och det känns som vi nyss var där. Där – på andra sidan jorden och matade orangutanger och planterade träd och såg vilda djur i regnskogen och badade i havet osv. osv. osv... Och jag är så lycklig. Lycklig över att jag hade en sådan underbar kusin och vän att ha vid min sida, lycklig över att vi gjorde det här tillsammans, lycklig över allt vi sett, upplevt och varit med om. Visst saknar jag det. Jag saknar djuren, naturen, klimatet, människorna, maten, kulturen, äventyret – allt. Jag saknar stunderna jag blev så hänförd att jag bara var tvungen att stanna upp, frysa ögonblicket och tänka (alternativt säga högt): FAN vad det här är underbart, och sen omsorgsfullt lägga speciellt det minnet i förvar. Men det är ändå en positiv saknad. Jag minns det och njuter av minnena.

Det är sjukt hur snabbt man fastnar i gamla vanor, rutiner och ett inrutat liv igen. Alla måsten (eller "måsten") som åter igen kommer i första hand. Men jag är inte där riktigt än, inte helt och fullt i alla fall, för just nu är det mycket som är ovisst, särskilt när det gäller framtiden. Och det är både skönt och jobbigt. Jag skulle kunna göra vad jag vill. Nästan. Hur som helst finns det något jag verkligen vet säkert. För när jag nu fastnar framför animal planet eller foton från resan eller ser bilder från vad människor upplever i andra delar av världen, då känner jag lycka, viss avundsjuka och viss längtan, och då vet jag - vet att jag vill, och ska, ut i världen igen. Det här var minsann inte vårt sista äventyr, det ligger många äventyr framför oss - stora som små. Resan har ju bara börjat! 

/Stina